Min förlossningsberättelse - Sarah

Tyckeratt födelsen är något av ett under! På några timmar förändras livsförutsättningarna helt för barnet. Det kommer ut från värmen, mörkret, den mjuka gungandet i vattnet innanför de skyddande hinnorna - ut till oss, till
ljuset, nakenheten, alla intryck som tränger sig på. 

Vår lilla guldklimp. Några minuter gammalt :)

Tisdagden 14 februari - V. 39 (38+5)

Hartid hos barnmorska för vanligt rutinkontroll. Alla mina värden är bra och vi hoppades att det skulle vara sista gången jag behöver komma till MVC. Men så säger barnmorska att hon tror att bebisen är för liten. På tillväxtkurva ligger hon på samma punkt tre gånger i rad och då brukar man få göra ett tillväxtultraljud. Därför bokar hon en tid åt mig till näst kommande dag.

Onsdagden 15 februari - V. 39 (38+6)

Åker ner till lassaretten för tillväxtultraljud. Jag passar på att fråga läkaren om det var en pojke eller flicka som ligger och sparkar i min mage. Och han säger såklart att det är en flicka. Läkaren tittar noga och länge på ultraljudet. Det är inte alls lika snabb som på vanligt rutinultraljud. Sen är det jättesvårt att förstå vad han säger. Han talar svenska, men hade brytning på tyska/polska (?) vet inte. Hur som helst, han kom fram till att bebisen mår bra. Men att hennes vikt är under den genomsnittliga vikten för nyfödd. Enligt honom så väger hon ”bara” mellan 2700 - 2800 g. Själv tycker jag är ganska normal för att jag vägde inte heller mer än så när jag föddes. Sen ville han titta på bebisen hjärtrytm och då sätter de på mig en CTG-apparat. Där skulle jag ligga en halv timme, men så blir det inte när hennes hjärtslag sjunker från 130-150 slag/min till 50 slag/min två gånger i rad! Läkaren skickar därför oss till Gällivaare för vidare undersökning. Jag ringer omedelbart till min älskling som precis slutar jobba. Han åker och hämtar lite grejer hemifrån. Sen kör han raka vägen till Gällivaare.

Själv åker jag med ambulansen. Lämnar bilen på parkeringen utanför lasarettet. Får väl hämta den sen när vi kommer hem. Det får bli ett senare problem. Jag förstår inte allvaret förrän när jag kommer fram. Det är många läkare och sköterskor/barnmorskor som väntar på oss vid entrén. Jag blev väl omhändertagen. Försöker då säga åt dem att jag mår bra så att jag kan faktisk gå själv, men det får jag såklart inte. Nähä, då är det bara att ligga kvar på ambulansens säng. Känner hur onödig det är när jag ligger där och ambulans personalen får rulla mig till ett observationsrum. Fast jag mår faktisk lite illa ändå när vi kommer fram. Blir åksjuk då jag inte har fått mat på flera timmar. Dessutom får man ju åka baklänges i själva ambulansen. Hjälper inte heller att man ligger på en säng.

Väl i Gällivaare ser CTG-kurva jättebra ut. Förlossningsläkare kommer in och förklarar till mig att det skulle bli ett akutkejsarsnitt om bebisen hjärtslag fortsätter att sjunka. Tack och lov så gör det inte det. Men läkare ville ändå att vi skulle stanna över natten för observation.

Torsdagden 16 februari – V. 40 ( 39+0 )

Den natten hoppas vi på att förlossningen skulle sättas igång. Vi vill verkligen ta med oss en bebis hem. Jag sover jättedålig då spänningen är på hög nivå. Men det händer ingenting. Så vi fick åka hem. Mycket promenader skulle jag åtminstone ta när jag kommer hem.

Söndagenden 19 februari - V.40 (39+2)

Kl.10.30 

Vaknarjag och går på toaletten. Är riktig kissnödig att jag nästan inte kan hålla mig. Där upptäcker jag att slemproppen hade gått. Men inga förvärkar (!?)

När Ellen åker hem så går jag ut på en promenad. Det är riktigt tung och jobbig. Det blåser väldigt mycket igår och det samlar massa snöhögar på trottoaren. Inga plogbilar på söndagar, typisk! Väl hemma igen sätter jag mig ner och håller på med scarpbooking. Den här gången är det min kokbok som jag påbörjar under helgen. Tiden går  och jag upptäcker att klockan är faktisk redan åtta på kvällen när jag börjar städar undan. Min älskling kommer  hem snart och jag vill egentligen ta ännu en promenad, men går istället och sätter mig på soffan och maskar istället

Samma dag som vi åker in till förlossningen

Kl. 22.00

Flyttar jag mig från soffan till sängen och tänkte ta en skönhetssömn. Vi ligger och pratar en liten stund om hur livet kommer att vara när bebisen anländer. Går på toaletten en sista gång innan vi sover. Då upptäcker jag att slemproppen måste nu har lossnat ordentligt!

Kl 22.30

Är på sängen och försöker sova. Känner då att jag har lite värk just ovanför blygbenet. Tror först att jag äter något konstigt igen och har ont i mage som vanligt då. Men icke! Värkarna blir kraftigare och kraftigare. Jag hoppar upp från sängen och går på toaletten flera gånger och tror då att jag var lös i magen. Men det hade jag ju fel! Visste då att förlossningen sätter igång nu, men att jag hade precis fått första värken så det lär ta ett tag innan det är dags att åka till Gällivaare. Tar väl och försöker sova igen och min make snarkar högt. Han skulle ju upp tidigt och jobba imorgon. Vill inte väcka honom ännu. Det kanske är falsk alarm. Men så hade jag ju fel. Fick kämpa för varje värk som kom. Går fram och tillbaka i lägenheten, in på toaletten, ut därifrån och hänger på diskbänken. Och så gör jag utav mina tre kommande timmarna.

Kl. 01.30

Dagsatt ringa förlossningen? Näe, det är ännu för tidig att ringa, tänkte jag. Det skulle ju ta minst fem-sex timmar innan man få åka in till förlossningen. Men värkarna var så kraftiga att jag är tvungen att ringa. En lugn barnmorska svarar i telefon och jag får veta att hon heter Veronika. Hon frågar mig massvis med frågor så att jag nästan blir irriterad. Först tycker hon att det bara har gått tre timmar så är det bättre att jag väntar några timmar till. ”När du känner att du inte längre kan hantera värkarna kan ni komma in” säger hon. Som tur fick jag en värk medan vi pratade så att jag var tvungen att lägga ifrån mig mobilen. Hänger över diskbänken igen och andas och andas och andas. In genom näsan och ut genom munnen. Upprepar gång på gång. Och så är det över. Tar upp mobilen igen och då när hon hör hur ont jag hade bestämmer hon att vi skulle åka ner till förlossningen. Dags att väcka min älskling. Ingen panik. Det här kommer att ta några timmar till. Vi är ganska lugna. Packar ner de allra sista grejerna. Ringer upp min mamma. Och jag tar en sista koll så att om fostervatten har gått.  

Kl. 02.15

Är utanför min mamma. Hämtar mobila bredband och lämnar av oss hemnycklarna i fall vi skulle bli borta länge så kan min mamma åtminstone komma och ge mat till Fifi.

Kl. 02.30

Är i bilen på väg mot Gällivaare. Jag kan fortfarande hantera värkarna så jag ber min älskling att köra försiktig. Inga brådska. När vi kom fram till Svappavaare känner jag hur starka mina värkar är. Det är nog mindre än fem minuterna mellan värkarna. Kan inte längre koncentrera mig på vägarna. Sparkar och drar i bilbältet så att de nästan går sönder. Herrejesus, vad det gör ont! Kan inte längre sitta när värkarna sätter igång. Det här är nog mitt liv längsta resan till Gällivaare.

Kl. 03.45

Kommer vi äntligen fram till förlossningen. Jag kan inte stå på benet och min älskling fick hålla om mig enda fram tills barnmorskan kommer och öppnar dörren till oss. Det visar sig vara Veronika, hon som jag pratar med i telefon för ett par timmar sen. Jag följer försiktig med henne till förlossningssalen medan min älskling åker iväg och parkerar bilen. Kommer ihåg hur jag sparkar iväg mina skor på korridoren och säger att jag hatar de där jävla skorna. Vill inte längre ha på mig dem. Ha, bm fick iaf plocka undan skorna efter mig.

Väl inne i förlossningssalen går jag gå fram och tillbaka medan bm håller på att göra iordning. Är faktisk ganska skönt efter att man sitter still i bilen i över en timme. Frågade bm om att få gå på toaletten då jag är så kissnödig. Blir så rädd när jag upptäcker att jag blöder otrolig mycket. Tror då att min moderkaka håller på att lossna och bebisen var i fara. Men som tror har jag ju fel. Blödningen tyder på att förlossningen är igång. Puh…

Hoppar upp på sängen och sätter på mig den berömda patientrocken. Just då skiter jag fullständig i vad jag har på mig. Vill bara få bort den här hemska smärtan. Någon gång här kommer min älskling äntligen in i förlossningssalen. Och i samma veva kommer även en undersköterska som ska vara med under förlossningen. Hon heter Elisabeth.

Under hela graviditeten tänker jag mycket på hur en förlossning skulle vara. Jag var livrädd för att få bristningar. Tänk om jag bajsar på mig! Fy vad pinsamt det hade varit! Vilka ska vara med under förlossningen? Vill inte ha någon manlig i rummet förutom min karl då. Jag vet att det är löjligt, men så tycker jag då. Tro mig, man kan inte tänka på något annat än värkarna!

När jag hoppar upp på sängen och bm undersöker mig för att se hur lång jag öppnar mig blir vi helt chockad. Jag är öppen redan NIO CENTIMETER och barnmorska kan redan se bebisens huvud! Själv tror jag att vi är i två cm och att jag kommer att ha så här ont i några timmar till. Men så var det inte! Vi blir såklart glada för det innebär att vi ska snart på träffa vår lilla efterlängtade lilla bebis. Men jäklar, vilka värkar jag har! Tur att det finns lustgas. Fy vad jag älskar den. Man svävar i sjunde himlen!

Känner hur bm tar hål i fostervattnet. Hon säger även att det är ju tur att det inte hade gått. Annars tror hon inte att vi skulle klara oss enda till Gällivaare.

Tar inte många minuter innan jag ser i ögonvrån att barnmorskorna sätter på sig skyddrock. Ja, då är det alltså dags. Det trycker så himla mycket så att jag nästan skriker av smärtan. Visste då inte att det är faktisk krystvärkar. Hör i bakgrunden att barnmorskan försöker vägleda mig men jag minns ärligt talat inte vad hon säger.

Jag skriker samtidig som värkarna sätter igång. Får inte längre använda lustgas och det är för sent för epidural. Nu finns det inget jag kan göra än att krysta. Högt skriker jag flera gånger att jag snart bajsar på mig. Barnmorskan säger lugn att om jag känner för det så få jag helt enkelt göra det. Jag lyder min kropp och krystar ordentlig. Min älskling står vid min sida och håller om min hand medan jag kramar honom så hårt att han får blåmärke för varje värk. Alla var så pepprande för varje värk.

05.04

Jag krystar och krystar. Känner hur ont det gör. Och så känner jag hur sista delen av kroppen glider ut. Jag lyfter upp mitt huvud för att kika på mitt underverk. Ja, hon är ute! Det är äntligen över!  

Och där ligger hon. Min älskade bebis. Hon är så fin. Jag hör hennes skrik. Så ljuvlig. Det här har jag längtad efter. I nio månader har jag väntat på att få höra denna ljuvliga skriket. Och träffa den lilla underverket som har varit en del av mig så länge. Då faller tårar. Helt omedvetande. Jag hör när jag tittar på min älskling som står bredvid mig och säger med skakig röst: ”Älskling, det är vår lilla bebis”

Undersköterskan torkar av henne och jag får henne på brösten. Hon är så fin, min lilla bebis. Så underbar hon är! Gud, jag kan dö för den här lilla varelsen. Jag älskar dig, min lilla hjärtat!

Vår lilla Sarah föddes måndagen den 20/2-12 kl. 05.04 Hon väger 2830 g och är 47 cm lång. Ett stort tack till all personal som var med vid vår lill hjärtat födelse!

Lyckans stund...