Många är ute och njuter av det fina vädret vi har här uppe i norrland. Åker skoter, skidor, grilla korv och umgås med sina nära och kära. Hos oss har vi bara varit hemma och tagit det lugnt. Åkte en sväng ut i i det friska luften. Men promenader blev det iaf. Staden är folktomt och det är inte många man möter när man är ute på promenaden, speciellt inte på förmiddagar.

Förut kan jag inte fatta hur folk kan hela tiden snackat om sina barn. Man kan bli ganska less p¨å dem ibland. Men nu står jag ju  själv där. Blir inte less på mig bara. Man förstår inte denna känslan förrän man är själv där.

Det är så roligt att se hur sitt barn utvecklas. Och fort går det. Varje dag få man lära känna sitt barn. Vår lilla hjärtat är drygt sju veckor gammal och utvecklas redan på många sätt. Hon kan nu fokusera blicken. Tittar på oss när vi pratar eller skoja med henne. Svara oss genom sitt glada leende. Är mkt stadigare i nacken och kan hålla uppe sitt huvud några sekunder. Och hon växer varje dag. Man känner skillnaden då när hon föddes och nu. Ibland får man nästan kramp i armarna när man håller i henne för länge. Typ när man ammar henne.

Det går mkt bättre nu när vi är ute med barnvagnen. Napp behövs inte längre. Skönt att slippa det ändå. Nu har vi slutat försöka.  Som sagt, man lär ju känna sina barns behov. Varje dag upptäcker man något nytt hos dem. Älskar den här känslan. Jag är den lyckligaste!

Ibland orkar man bara inte höra...