Kan fortfarande inte fatta att jag ska bli mamma. Att vi snart ska bli tre i familjen. Det känns så overklig att det är faktisk en liten bebis som lever om i min mage.  Tittade häromdan på förlossningskliniken som jag har undvikit sen jag visste att jag var gravid då jag inte vill bli skrämd. Blev istället tårögd. Så fantastisk egentligen hur vi kvinnor är uppbyggd för att klara av graviditeten. Alla dessa hårda sparkar som man känner inifrån är faktisk en liten människa som ska snart få börja leva sitt liv. 

Idag går vi in i v. 37 (36+0)

   Nu väger bebisen kring 2,8 kg och är nästan 49 cm lång. Bebisens huvud ligger nu förmodligen nere i ditt bäcken och skyddas av den omgivande benstrukturen. Detta ger benen och underkroppen mer plats att växa. 

Många bebisar har nuhuvudet fullt av hår som är upp till 3,5 cm långt. Men det behöver inte ha samma färg som ditt. Det finns förstås bebisar som inte har något hår alls. 

Ungefär vid den här tiden börjar många kvinnor bli oroliga för att de inte kommer att känna igen när förlossningen börjar. 

Källa: www.babycenter.se

Egna kommentar:

Nu är det inte så länge kvar! Bara bebisen håller sig tills min mamma kommer hem om en vecka. Men nog tror jag att den gör. Ser iaf inga som helst tecken på att den ska titta fram. Det börjar faktisk bli tungt med magen, speciellt nere vid bäckenet. Förhoppningsvis kommer ju bebisen att ha svart hår för både jag och min man har ju det. När min make föddes hade han riktigt tjock svart hår så jag kan tänka mig att vår bebis kommer också att titta fram med likadant hår. Egentligen känner jag mig inte så himla nervös inför förlossningen. Den kommer när den kommer. Inga bråtska med det så h*n kan växa så mkt som möjligt. Många erfarna mammor säger att man kan inte missa när det är väl dags. Alla andra kvinnor har ju klarat av det så varför skulle jag inte klara av det!?